Bring the stars, keep on dreaming

Vem i allvärlden har sagt att det är fel med smöriga snyft låtar och att dom inte säger något alls??
Att dom skulle vara banala.........

Ja, inte vet jag men någon är det säkert för det brukar vara den allmänt rådande åsikten. Jag kan ju erkänna att jag också anammat den men så en dag då jag körde till garaget i Säve som så många gånger förut, har jag endast lyckats ratta in radio p4.

Till min fantastiska förvåning spelar dom Whitney Houston,-I belive the children are the future, och till min ännu större förvåning gråter jag så det skvalar, dessutom kan jag uppenbarligen hela låten. Inte nog med detta, jag har tydligen under de minst 15 år som gått sedan låten först kom inte förstått meningen med den, men där på vägen till Säve så slår det mej med full kraft, kanske var det en för en mörk eftermiddag kanske var det något annat men,

- Learning to love yourself it is the greatest love of all-

är ju faktiskt helt fantastiskt!!!
Något att tänka på när man vaknar på morgonen och blickar mot spegelbilden som trött sömnruffsig och litet svullen blickar tillbaka.

Hur det än går, var jag än är så har jag ju mig själv , och då är det ju himla praktiskt att älska mig.

Tänk på det och på att ha det fantastiskt bra så ska den här lilla smör klicken, dvs. jag, åter en gång köra till garaget och med litet tur får jag insikt om någon ny djup sångtext tex I´m a barbie girl eller någon annan högoddsare.:)

Ha det underbart - och gör inte som Whitney(göm dej i snö...)  och kör järnet.

// Over and Out Em